modell: vän

Idag är jag inte som jag brukar, men som jag borde vara. Som alla borde vara, egentligen. Dels är jag ljup och känslig över förflutet, men sådan är jag. Jag har lätt för att dra ihop mig för en låt som påminner mig om gammalt fint som blev ingenting, som inte finns. Men jag är även lycklig, nöjd och tacksam. Lycklig för att jag tagit mig hit, genom en massa saker jag inte skulle klarat av om jag var den jag var förut. Nöjd för att jag är jag och tacksam över att det finns så fina människor, runt omkring mig. Jag har insett att mina vänner oftast har rätt. När man själv inte är den som sitter i situationen, ser man saken från utsidan.

Jag läste ett inlägg och insåg att jag har förändrats, väldigt mycket. Min mamma har ofta sagt till mig "det är inte lätt att vara tonåring, de flesta tjejer i din ålder går igenom samma saker som du". Jag har liksom aldrig funderat så mycket över det. Visst vet jag att alla har kärleksbekymmer osv. Men när jag gick i sjuan var jag liten, jag var svag. Jag hade riktigt dåligt självförtroende, trodde inte på mig själv någonstans och förstod inte min uppgift i livet.

Nu sitter jag här, detta var tre & två år sedan. Jag bytte umgänge och "tappade" mitt mod totalt i slutet av sexan. Jag vågade inte visa mig i badkläder, vågade inte visa vad jag kunde på idrotten, hatade hur jag såg ut, vågade ibland inte äta maten i matsalen, äta mig mätt etc. Jag har insett att det är så för de flesta. Några av er tänker säkert tillbaka, hur det var de där åren. När man tappat bort sig själv.

Som tur var löser sig sådant. Trots att det tar tid, trots att det är svårt.

Ett citat jag fick när jag gick konfirmation i åk 8 har lärt mig mycket, det har hjälpt mig.
Ett bra sätt att tänka, att gå efter. Att "skaka av, och kliva upp"

Kom ihåg att hur man än är, hur man än ser ut, är man lika mycket värd som alla andra.